Fram till senare delen av 1800-talet fanns i mellersta Sverige, från Ångermanland och centrala Jämtland i norr till norra Uppland i söder, bofasta samer som kallades sockenlappar, oftast en per socken. Så även på Alnön. Han var en av socknen antagen och beskyddad same, som mot ersättning skulle utföra vissa sysslor, avlivning och kastrering av hästar, hundar och katter. Dessa arbetsuppgifter var tabubelagda bland merparten av den svenska allmogen.
Samerna hade av hävd inte heller något emot att äta hästkött, vilket var otänkbart bland övriga befolkningen.
Sockenlappar fanns i flera hundra år. Några exempel på Alnön är Pehr Pehrson som antogs av socknen 1824. Han var svenskfödd, vilket förekom då och då, och blev genom äktenskap med samefödda Stina Pehrsdotter antagligen ingift i yrket. Anders Gustav Fjellner är skriven som sockenlapp på 1830-talet och avled 1846, bara 34 år gammal. Pehr Komberg, skriven i Ås, blev sockenlapp efter Fjellners död och var sannolikt den siste i yrket på Alnön. Han avled år 1884.
Grupper av samer hade sedan länge funnits i södra Norrlands kusttrakter där de tillfälligt eller stadigvarande på olika sätt förtjänade sitt uppehälle. Fjällsamer drev sina renhjordar till Alnön på vinterbete, något som sägs ha blivit alltmer inarbetat från mitten av 1800-talet. Alnöbetet verkar ha varit ett slags nödbetesområde som attraherade familjer från olika delar av inre Norrland och fjälltrakterna. Fjällsamerna bedrev också handel vid sina besök vid kusten. Självklart hände det att individer av olika anledningar blev kvar, på grund av ålder, äktenskap eller att man hittade en annan sysselsättning.
Runt förra sekelskiftet fanns på Alnön en skara samiska arbetare som ofta kombinerade fiske med andra sysslor. Många av dessa bodde i Slädaviken där en mindre kåkstad växte upp.
De bofasta samerna levde i ett utanförskap. Sockenlappen var visserligen inte stigmatiserad, i motsats till rackaren som skötte samma arbetsuppgifter i södra Sverige. Det var alltså i sin ordning att ta honom i hand, dela måltid och så vidare (eller henne, det fanns enstaka kvinnliga sockenlappar). De var ofta välkomna att besöka bondehushållen men förutsattes hålla sig på sin kant. Det gällde säkert i ännu högre grad övriga bofasta samefamiljer som saknade sockenlappens yrkesmässiga status.
Den etniska särskillnaden kunde tas sig uttryck i särskilda lappbänkar i kyrkorna och att sockenlappen tilldelades mark eller bostad i socknens utkanter. Avtalet med socknens bönder kunde innehålla en hel del förhållningsorder, som att sockenlappen inte fick resa hur som helst, inte dricka sprit eller ägna sig åt tiggeri.
En gängse uppfattning var att samerna kunde trolla. Utanförskapet gjorde det möjligt att utnyttja böndernas vidskeplighet, vilket gav ett skydd och en slags maktposition. Arkiven är fulla med uppteckningar om samer som hotat eller hämnats med trolldom när de inte fått som de velat.
Från mitten av 1800-talet fick sameungdomen allt svårare att hitta utkomst som sockenlappar. Man tappade monopolet på hästslakt i takt med att bönderna själva började avliva sina djur eller lämna dem till slakterier. Aversionen mot att äta hästkött luckrades upp, även om motståndet var spritt långt in på 1900-talet. Också fördomarna mot att avliva hundar och katter försvann, liksom efterfrågan på hund- och kattpälsar. Nya industriprodukter minskade efterfrågan på det hantverk som varit en inkomstkälla och den bofasta samebefolkningen försvann successivt in i det proletariat som växte fram på landsbygden. Allt fler samer gifte sig över de etniska gränserna och blev drängar, pigor, soldater, industriarbetare, fiskare, hantverkare.
Formellt sett kan den slutliga integrationen sägas ha skett vid förra sekelskiftet då man slutade registrera barn som lapp i kyrkoböckerna. Men i vardagslivet finns gott om vittnesmål om en etnisk stämpel som dröjde kvar långt in på det nya seklet. Den är tydlig i Sundsvalls tidnings referat om våldshandlingen i Slädaviken år 1905. Långt fram i modern tid har släktskap med denna marginalbefolkning varit något man undvikit att tala högt om.
Några källor:
Sundsvall på 1870-talet. Vi står vid kyrkan Ulrika Lovisas norra kor och tittar västerut. Framför oss sträcker sig Stora Nygatan genom stadens västra malm, Westerstaden.
Ner vid gatan, granne med kyrkan, ligger teaterhuset. På andra sidan ståtar ett stort nybyggt tvåvåningshus och strax intill, Sundsvallspostens redaktion.
Ett par hundra meter längre bort, nere vid ån, reser sig den höga skorstenen från fabrikör Berns ångfärgeri och kvarn. Det finns flera färgerier i den sjudande stadsdelen, liksom garverier, bryggerier och annan småindustri. Längst bort längs den lätt slingrande huvudgatan skymtar bebyggelsen vid Åkroken. Sjukhuset har flyttats och det gamla som ska få en ny roll som försörjningshem under namnet Lindgrenska arbetsinrättningen.
Borta i väster slutar stadsdelen vid Widesbron. Om man fortsätter kommer man så småningom till värdshuset i Granlohög och Högomsparken dit stadsborna på lediga dagar gärna ror eller åker ångslup på Selångersån.
Mellan hustaken kan vi ana myllret av gränder. De sträcker sig från Västra kyrkogatan, som löper parallellt Stora Nygatan längst upp på den kilometerlånga sandås, på vars sluttning stadsdelen är byggd. Gränderna snirklar sig mellan trähusen, korsar Stora Nygatan och vidare ned till Selångersån.
Det är folk ute på huvudgatan. Runt 9 000 människor bodde i Sundsvall vid den här tiden, uppskattningsvis en tiondel av dessa i den västra malmen. Staden lider av växtvärk. Den blomstrande träindustrin hade fått inflyttningen till distriktet att galoppera. Sundsvall kallades inte för inte lilla Amerika. Krogar dyker upp i varje gathörn. Prostitutionen och fylleriet är omfattande. Landshövding Treffenberg oroar sig särskilt för ungdomsbrottsligheten och den luttrade poliskommissarien Hellmans siffror är inte uppmuntrande:
"Antalet prostituerade kvinnspersoner härstädes har under de senare åren varierat mellan 50 och 100. Ölkrogarnas antal ökar i en överväldigande grad. Antalet som erhållit sådan rättighet uppgår nu till 226. Månne ej detta kunna anses fylla behovet för närvarande?"
En av krogarna heter Wahlgrenska källaren och är central i Vattendoktorn. Här finns brännvinet August dricker i kopiösa mängder och här finns basen för Katarinas verksamhet. Det är i den murriga källarlokalen som bokens tre huvudpersoner träffas för första gången.
Sundsvalls Vattenkuranstalt uppfördes åren 1852 till 1853 vid Selångersån, väster om Storbron. Tio år senare tillkom Badhusparken runt anstalten. Ett antal läkare var verksamma vid anläggningen, den mest framträdande hette Abraham Lagerträd. Han var en hängiven påläggskalv inom den så kallade hydropatin, behandlingar av sjukdomar med vatten, men dog redan 1864, endast 47 år gammal.
Anstaltens medicinska storhetstid fortsatte ett antal år efter Lagerträds död. I slutet i 1800-talet omvandlades området till nöjesanläggning under källarmästare Kahns ledning. Ovanför kallbadhuset, som anstalten kallades i folkmun, byggdes nöjesfältet Rullan med restaurang, cirkushus och teater. Några år efter den stora stadsbranden 1888 upphörde verksamheten och byggnaderna revs.
Anstalten var en stor tvåvåningsbyggnad med flyglar strax intill Selångersåns norra strand. Vatten hämtades från källor uppe på Norra Stadsberget. I en skrift från 1861 beskriver doktor Lagerträd anläggningen på följande vis:
"Läkarrum, tvenne salonger, 29 inpackningsrum, två karbadsrum, fyra sittbadsrum, två bassängrum med två bassänger i varje och fyra ångskåp. I en mindre byggnad sammanhängande med den förra, rum för dusch, åtta avklädningsrum, dessutom ångpanna och vattenreservoarer."
Anstalten hade som mest 260 gäster under ett år. Det är tveksamt om den hölls öppet vintertid. Den drabbades tidvis av vattenbrist och drogs med dålig ekonomi, antagligen bland annat beroende på den ambitiöse Lagerträds inskrivning av mindre bemedlade patienter.
I en artikel i läkartidskriften Hygiea år 1856 beskrevs Lagerträds syn på hydropatin. Vid kuranstalen skulle bara vatten användas. Han uteslöt inte behandling med medikamenter men ansåg att de flesta sjukdomar kunde botas med endast vattenbehandling.
Patienterna vid kuranstalten led oftast av kroniska tillstånd, där den vanliga medicinen visat sig overksam. Enligt Lagerträd kunde läkaren utan att begå våld på vare sig läkekonsten eller det egna samvetet, avstå från behandlingar som visat sig resultatlösa, vid till exempel syfilis, som vid den här tiden var en folksjukdom.
Traditionellt behandlades syfilis med kvicksilver. Den syftade till att öka salivavsöndringen då det ansågs att kroppen på det sättet skulle göra sig av med de gifter som orsakade sjukdomen. Kvicksilvret gav våldsamma biverkningar och sjukdomen tenderade att återkomma. Hydropatin var antagligen ett sista halmstrå för många sjuka, och folk sades faktiskt bli bättre på kurorterna.
Lagerträd var noga med att behandlingen skulle ske utifrån en individuell kurplan och att man använde samma principer för diagnos som inom den klassiska medicinen. Skillnaden var bara den att hydropatin hade en egen farmakologi. Han beklagade att läkare i allmänhet inte såg möjligheterna att använda sig av vattnet redan i hemmiljön.
Den mest extreme förespråkaren för vattenbehandling var läkaren, prästen och mystikern Johan Olof Lagberg. Han var en karismatisk karl som tagit saken ett steg längre. Vattnet kunde inte ensamt bota sjukdomar. Det krävdes ett tillstånd av andlighet, annars var behandling meningslös.
Kurerna var allt annat än skonsamma. Därtill kom den stränga andliga disciplinen. Det finns många vittnesmål om iskalla bassängbad, klaustrofobiska inpackningar, dagliga lavemang och intag av kopiösa mängder källvatten. Så här kunde det låta på Lagbergs kurort i Söderköping.
"Kl. 04.30 väckning, därefter ett kallt vattenlavemang
Kl. 11.00 Sittbad
Kl. 17.00 Ståbad
Kl. 21.00 Sittbad och inpackning, därefter sänggående
Den brunnsgäst som svär eller missbrukar Guds namn bötar första gången en shilling, sedan dubbelt varje gång."
Efter Lagbergs död utsågs Sundsvallsläkaren Lagerträd till hans efterträdare men efter avrådan från kollegor i Stockholm tackade han nej till befattningen i Söderköping. Lagbergs metoder ansågs av många kollegor som tvivelaktiga, till och med skadliga för patienterna.
Lagerträd var inte lika extrem som Lagberg men hade ändå en holistisk grundsyn. "Kuren går inte ut på att blott nedtysta symptom. Den försöker sätta kroppen i stånd att hjälpa sig själv. Verklig och grundlig bot kommer inte utifrån, utan måste skaffas inifrån. Bara en sådan bot ger full borgen för dess varaktighet. Medikamenterna i de allra flesta fall är överflödiga. Jag har vid kurorten, endast med få undantag, använt uteslutande vattenbehandling", berättar Lagerträd för tidskriften Hygiea.
Blev folk verkligen friska? Så påstås det i alla fall. I en rapport från Vattenkuranstalten i Uppsala 1865 uppger chefsläkaren George Doveritie att inte mindre än 61 av 70 behandlade patienter med olika stadier av syfilis tillfrisknat.
Hägglund & Svensson, Ås 179, 865 91 Alnö, 0705674109, assjon@hotmail.com